Gett upp....men saknar ändå

Ja, jag har verkligen gett upp hoppet.... eller det gjorde jag för ganska längesen.
Det är helt otroligt hur två personer som var så nära kan ha kommit så långt ifrån varann.
För hur nära var vi inte??
Hur ofta visste inte jag precis vad du skulle säga innan du ens sa det??
Hur många gånger låg vi inte dubbelvikta av skratt åt saker som ingen annan förstod??

Kommer du ihåg?

När man precis hade kommit hem från skolan så pep det till i mobilen och så fick man ett sms
där det stod något, för oss, livsviktigt! Haha!
Mattelektionerna var ju underbara! Fyllda av musik, men inte det minsta lilla mattetal kunde vi åstadkomma!

Det var vi... du och jag!
Jag visste precis var jag hade dig.
Du väntade med mig dom där två timmarna mellan engelskan och min rättskunskap, fast du hade slutat
och kunde åka hem.
Vi tröstade varandra och ratade dom killarna som vi så desperat försökte fånga...men aldrig fick!

Du har tröstat mig genom jobbiga tider
Skrattat med mig när allt varit toppen
Lyssnat på mig när jag behövde prata av mig

Minns du när jag sååå desperat bad dig i skolan att ringa mig på kvällen när en viss person
skulle komma hem till mig och jag var livrädd för vad han skulle hitta på??
Haha... vad vi har skrattat åt det!!
Jag var ju så rädd!! Hihi.


Den tiden är borta....
Vi har glidit så fruktansvärt långt ifrån varandra.
Och det är delvis mitt fel.

Kanske kommer vi aldrig att komma varandra så nära igen.
Just nu känns det väldigt hopplöst och har känts så en ganska lång tid.

Men du ska veta, Sanna, att jag saknar dig och det vi hade!