Kärlek på riktigt - vid 20?
Har funderat på det ett tag. Kan man verkligen hitta den personen man vill spendera sitt liv med när man är så ung?
Eller för den sakens skull, när är man för ung för det??
Finns det inte de 45:åringar som träffas, dejtar och sen gifter sig inom två år och sedan skiljer sig strax därpå?
Men är det mer tillåtet för att de är 45 och inte 25 eller 15??
Är det meningen att Christian och jag ska vara tillsammans livet ut?
Som jag ser mitt liv just nu, så kan jag inte tänka mig nåt annat. Jag kan inte se mig själv utan honom på nåt sätt.
När jag vaknar på nätterna så räcker det att bara vända sig om för att se att han ligger där (visserligen har han snott hela täcket och jag fryser som en gris, men ändock!)
Och känslan när han lägger sin arm runt mig och ligger så nära att ett frimärke inte ens får plats.... den känslan känns precis likadan som den gjorde för 1 år och 9 månader sen.
Visst bråkar vi.
Det finns otaliga saker som vi inte är överens om och som vi kan tjata om hur länge som helst. Det har också våra kompisar märkt... Hehe...vi kan bli riktigt arga på varandra.
Men det känns lite bra också.
Vi gick omkring i nästan ett helt år utan att fightas en enda gång. Det är väl nu det exploderar kanske!
Ändå tror jag att det är få personer som har det vi två har.
Christian är världens bästa pojkvän på det sättet att han också är min kompis. Min absolut bästa kompis, måste jag säga.
Det finns ju faktiskt ingen som känner mig på det sätter som han gör. Han har inga problem att prata om "tjejgrejer" och annat. (vilket mina kära vänner också har lagt märke till)
Men sen är han ju såklart den små-svartsjuke, kramgoe grabb som man bara vill stoppa in i ett örngott och krama ihjäl!
Jag behöver nog inte sitta och lägga ut en massa sliskiga dikter, lååååånga kärleksförklaringar eller tråka ut er med heeela våran historia från början till slut, för att ni ska förstå att jag verkligen älskar den här killen!
Sen får vi se om vi gör slut nästa tisdag, om tre år eller aldrig....!
Förhoppningsvis det sistnämnda... men man ska aldrig säga aldrig!
Det enda jag kan säga är att han är bäst på alla sätt och jag älskar honom otroligt mycket!
Christian + Mathilda





De här små godingarna letade sig in i mitt hjärta också!

1. Ett par silverörhängen, alldeles för underbara för att motstå!
2. Älskar låset, älskar dom små pärlorna och det söta guldhjärtat!
3. Ett *bling*bling*-armband är snyggt med en enkel outfit till!











Här synes fyra otroligt söta halsband!

1. Gulligt silverhalsband med söta balettskor i en kort silverkedja!
2. Körsbärshalsband är alltid välkommet i mitt smyckeskrin!
3. För en sångfågel som moi som är ju noter helt givet!
4. Ett hjärta i en lång silverkedja är supersnyggt till ett svart linne!

Och det kräver att man vet exakt vad man ska ha på sig!

Här är min outfit ikväll:

  1. Långt grått linne + ett svart lite kortare linne över
  2. Kort jeanskjol
  3. Svarta strumpbyxor
  4. Gråa knästrumpor
  5. Svarta högklackade stövlar med snörning

Det tror jag blir perfecto!!

Det ska bli så fruktansvärt roligt!

Kommer inte Rackeby att alltid vara "hemma"?
Jag tror nog faktiskt det!
För fortfarande, fast jag nu har bott i stan i nästan fyra år, så säger jag fortfarande "Hemma i Rackeby".
På något sätt så är det hemma för mig. Det är ju ändå hela min barndom vi snackar om här.
När jag började 7:an på Dalängskolan så måste jag ju erkänna att jag inte önskade nåt annat än att få flytta in till stan. Det var ju pest och pina att kravla sig upp 05:50 varje morgon för att hinna med den enda bussen som gick in till stan.
Sen spelade det ingen roll om man slutade tidigt eller inte, för enda bussen hem gick 15:40.
Så visst önskade man sig därirfrån otaliga gånger. Speciellt på vintern när man frös både det ena och det andra av sig i väntan på busshelvetet som aldrig kom!
Men när jag tänker tillbaka, vad skönt vi ändå hade det!
Ett stort hus med en gigantisk trädgård. Som gjord för att spela fotboll och åka skidor och pulka på. Skogen låg också tätt inpå trädgården, vilket ledde till många dagars lek.
Utanför trädgården låg en ladugård och en lada, vilket ledde till ännu mera roligheter (även om vi inte fick leka där! Hehe)
Och huset kommer jag ihåg i minsta detalj!
Jag kommer fortfarande ihåg ljudet när man öppnade dörren och sparkade av sig skorna precis till höger när man kom in (vilket pappa, by the way, alltid var förbannat irriterad på)
Jag tror att jag, Jonas och Josefine har bott i vartenda sovrum som fanns i huset också.
Det "stora" rummet klassar vi alla tre som "mitt" rum. Jag tror det var Jonas som bodde där först, sen Josefine och sen jag. Vi känner alla tre att det var vårat egna rum! (Det har lett till en del fighter! Haha)
Rackeby var en fantastisk plats att växa upp på.
Där fanns ju allt som ett barn kan önska sig. En stor gungställning, ett riktigt fotbollsmål där vi körde "Pricken" i princip varenda sommardag, hö att hoppa i (vilket vi inte fick göra), stora ytor att springa och leka på och så skogen som alltid var lika spännande att leka i.
Och behöver jag tillägga att det var otroligt fint på vintern när det låg drivor med snö över hela trädgården?
Att bo i stan är nästan ett måste när man blir äldre. Det passade perfekt att flytta hit när jag började första ring på gymnasiet.
Men fortfarande saknar jag Rackeby. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt vi har gjort där. Fladdermössen på vinden, hur vi fikade med mormor i hallen och på lekstugetaket, garderoberna som var perfekta gömställen när "Kurragömma" lektes, vedspisen som jag aldrig lärde mig att tända i. Ja, jag kan fortsätta länge.
Även om det nu har flyttat in en annan familj i det huset så är det fortfarande VÅRAT!
Ingen annans! Om jag nån gång skulle bli ekonomiskt oberoende så skulle jag köpa "vårat" hus. Det tillhör oss.
Det huset innehåller min och mina syskons barndom.
De finaste minnena jag har finns i det huset.
Slutligen, jag älskar Rackeby!
Det är det finaste som finns!

Snart är vi där igen!
För 5:e gången!

LovE AlanYa
Den 2:a juni klockan 17:50 lyfter planet
som ska ta mig, Josefine och Petra till Antalya
och sedan ska en buss föra oss vidare till Alanya!

Vi kommer hem den 16:e juni igen!

So damn wounderful!
Jag älskar det här halsbandet!
Men 1.200 kronor?? Naa, tror inte det!

Keep dreaming, sweetie!

Skulle man släppa iväg sin pojkvän på en grabb-resa??
Trots att alla som läser detta kommer tycka att jag är en komplett idiot så måste jag ändå säga att jag tvekar!
Nu tänker alla "Men vad faan, litar hon inte på sin pojkvän???"
Jo, det gör jag! I allra högsta grad faktiskt! Jag vet att han aldrig skulle vara otrogen mot mig.
Eller det är iallafall vad jag vill tro. Men kan jag det?
Kan man lita till 50000 % på någon människa??

Aja...det var inte det jag ville få fram här!
Som sagt, jag är inte rädd för otrohet. Det jag är rädd för är att jag har noll koll på vad han gör.
Jag vet inte om han kommer hem på nätterna, om han är skadad, om han har blivit nedslagen, slagit ner nån, däckat på nån bakgata med lönnmördande snuskäckel osm stryker omkring!
Jag vet
ingenting!
Jag tror ju inte att min älskling skulle ringa till mig och säga "Hej älskling! Nej, det är ingen fara med mig...Jag ligger bara här med brutna handleder, hjärnskakning och ett svagt minne av en våldtäkt på ett inte så roligt ställe, men oroa dig inte för gudars skymning!"
Knappast va!
Jag är rädd för att något ska hända honom!
Jag är rädd för att hans kompisar ska dumpa honom på det "hippa, coola" partystället för nån HIV-smittad silikontjej och att han ska ta sig till hotellet själv.
Men å andra sidan, så kan man ju alltid intala sig att allt går finfint och att ens lilla snusse-gosse-gulle-mysse-mjukis bara ligger och steker sig på stranden, kastar en badboll upp i luften och sussar sött i sängen klockan 20.00 på kvällen.
Mycket man vill intala sig...right!
Men som sagt, jag kan ju aldrig förbjuda min pojkvän att åka utomlands själv med sina kompisar. Men han får säga till långt i förväg, så jag kan hinna sjukskriva mig i två veckor på grund av överarbetad stresshjärna!


Nr. 3: Ett armband. Tyckte det såg lite coolt ut.

Nr. 2: En grön scarf. Tänkte som hårband, kan vara snyggt med ett svart linne till.

Nr. 1: Ett gulrutigt linne. Snyggt när man har fått lite färg!




Detta kommer bli bra saker att ha när
MATHILDA, JOSEFINE & PETRA
drar till Alanya den 2:a juni - 16:e juni!








Två snyggingbikini!!!
Den vita ska jag däremot beställa i svart, lite snyggare! Och den blåa får jag ha på mig vecka nummer 2. Så jag har hunnit få lite färg! Hehe!