Saknar en känsla...

Jag saknar känslan av att vara någons bästa vän. Ta inte illa upp nu, min älsklings-tjejer!! Ni betyder hela världen för mig! Men just den där speciella känslan av att vara riktigt nära någon annan...., den har sedan länge försvunnit från mig.

Jag saknar att ha en vän som helt utan anledning kan skicka ett sms från en fest hon är på där hon skriver "Så jävla tråkigt här utan dig....".
Vännen som du kan haspla ur dig svordomar och skällsord över andra människor till och som håller med dig, även om hon kanske inte gör det innerst inne, bara för att du ska må bra för stunden.
Ni sitter alltid mittemot varann när det är fika-time på stan, alltid bredvid varann på bion eller bussen, det är omöjligt att dra med sig bara en av er in på toaletten på en förfest! Tar du den ena, tar du också den andra!

Jag hade en sån vän och jag tror att det var den bästa vän jag nånsin kommer att få. Det känns så. Det är svårt att få en ny vän som är så nära. Dom flesta har ju redan nån liksom.
Som sagt, jag älskar mina vänner! Men jag är ingens bästa vän och ingen är heller min bästa vän. Eller jo, Christian är ju min absolut närmsta vän, men han är också min pojkvän.....en liten skillnad alltså. Min mamma är också otroligt nära mig, men inte det är heller samma sak. Josefine är också min bästa vän, men också min storasyster.....skillnad där med.

Den här känslan är lite märklig. Jag har massor med helt fantastiska tjejer runt omkring mig dagligen och jag är så glad för det. Ändå går det inte att släppa tanken på att ingen är sådär riktigt nära!


Eller så är det jag som är igång och tänker för mycket..... Behövde bara skriva av mig den här känslan som helt plötsligt infann sig.
Men måste också erkänna; Jag saknar dig, Sanna!